Bakfylla och dagen efter-ångest. Förkylning och huvudvärk. Jag vill ha skräpteve och skräpmat 24/7 såna här dagar. Skräpmaten är inga problem. Ost, salami och bröd ger mig vad jag behöver. Skräpteven är värre. Jag tvingas välja mellan OS och romantiska filmer-marathon.
Varför sänds dessa jävla romantiska jävla komedier på alla hjärtans dag?
Om man är singel, bakis och ensam hemma är det väl verkligen inte det man vill se?!? Särskilt inte om man tillbringade lördagskvällen med att desperat ragga på allt som rör sig... Man vill se Seinfeld, Simpsons, Family guy, Scrubs eller The Office. Nåt som inte påminner en om att Det Lyckliga Slutet alltid måste innebära livslång kärlek och tvåsamhet.
Var finns filmen "Snygg, sexig och singel" där Cameron Diaz INTE blir tillsammans med mr Mc Dreamy på slutet?
Fan, till och med Sex and the City slutar ju med att tre av fyra förhållanden pusslas ihop.
Vad alla dessa romantiska komedier inte lyckas förmedla är uppoffringarna kvinnor världen över gör eftersom tron på Livet med Mannen är något de tränats att prioritera enda sen de som 5-åringar nynnade Mendelssohn och gjorde brudslöjor av örngott.
Oftast går ju slutspurten i filmen till så att killen jagar tjejen över halva stan för att kunna säga förlåt för allt dumt han gjort. (It's you I love, baby, I always have and I always will ). Antagligen har han snubblat i sopor, blivit biten av en hund och stoppat trafiken minst tre gånger på vägen, och med en sån fantastisk ansträngning måste ju kvinnan vara helt hjärtlös om hon nekar honom.
En timmes ansträngning för killen equals livslång ansträngning och självförnekelse för tjejen. De löser ju aldrig sina problem, bara konstaterar att deras överjordiska kärlek kan övervinna allt. Bläääh!
Jag ropar efter fler Samanthas! Fler "I love you, but I love me more." !!!
/Limpan.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar