Som vanligt är det långt mellan mina inlägg, jag vet inte hur många jag har påbörjat men inte publicerat (kanske blir det här en av dom) och jag ser att det har varit lite dålig uppdatering på senaste från alla håll men det är väl dags för oss alla att ta nya tag efter nyår! =)
Hur som haver så har det hänt något revolutionerande på kärleksfronten, ja i alla fall känslomässigt från mitt håll. Som ni kanske vet eller har förstått så har jag trots ickeexisterande bloginlägg haft en del män även denna höst. Många vinglande krogfall, trots minskat antal sedan i våras så ska det inte sopas under mattan att det har varit ett antal hemdragningar och bortamatcher. Då och då leder de till nummerbyte men oftast till huvudvärk och mumlande i hallen (oftast ger de bytta numren inte mer än ett raderande). Det har även varit några återfall i gamla historier och några personliga misslyckanden i infångningsförsöken vilket bådadera slutat i personlig kris och självrannsakan, kanske någon vit vecka här och där.
När det kommer till min känslomässiga status har jag skapat mig tillfälliga ouppnåeliga objekt som jag projekterat någon form av kärlek på (killen i klassen som uppenbart har flickvän, läraren i metod mm.) i syfte att uppehålla reella kärleksdykningar.
Men så hände det något i helgen som jag inte kan hantera eller komma ihåg senast jag upplevde.
Scenario: Vi har glöggfest på C14 (hos mig) och det klassiska händer, en kompis till S tar med sig sin pojkvän och hans kompisar tar följe, hälsar artigt och har en trivsam förfest. De tre männen (musketörerna), pojkvännen, M (som jag återkommer till senare) och den tredje gick ganska snart till den svartklubb som jag skulle ta mig till vid senare tillfälle Dock trodde jag nog inte att jag skulle träffa dem igen men ett litet hopp hade väckts någonstans och därmed ett litet intresse.
Runt tresnåret är jag på plats med A på en lite för hipp svartklubb med överpriser i både baren och i dörren men som har riktigt bra ljud och som serverar Staropramen och inte sort guld. Redan innan jag kommer in träffar jag på dem, de tre musketörerna, vi går in och dansen och musiken får tiden att springa iväg och jag inser att det är så här jag trivs som bäst i utgångssammanhang. A och hennes man försvinner och snart är även två av musketörerna hemgångna. Kvar är bara jag och M, han är charmig och allt blir vackert i strobbljuset. Vi promenerar hem när det börjat ljusna och somnar hejdlöst i hans lya med andra mindre sovande aktiviteter inräknade. Så långt hade M kunnat vara vem som helst, men så kommer den avgörande morgonen. Den som aldrig blev ett torftigt mumlande i hallen eller skruvande när insikten om att mannen bredvid är osympatisk och ganska ful . Det blev istället en härlig dusch, tjugo frågor, frukostbuffé, DN-söndag och ett par avsnitt Seinfeld marinerat i Joel Alme tills det var mörkt igen.
Ni förstår ju, bara fantastiskt! Men då har vi svallvågorna av det så klart och till det hör ju smspaniken till, det är där jag står nu.
Han tog mitt nr, sms:ade senare på kvällen, jag svarade, han svarade och jag avslutade. Nu vill jag inget annat än att skriva något... fast jag vet att det är för tidigt, jag borde vänta minst till imorgon eller så hör han av sig om han verkligen vill höras...
När det kommer till spelet så hatar jag det, om han är den som vill spela så vill inte jag ha honom men tänk om han är en sån som måste spela spelet annars så tröttnar han då kanske det är värt för mig att offra lite spelande, om det nu känns så bra... Som sagt var det länge sedan jag kände så här och har då lite extra mycket panik, smspanik.
VAD SKA JAG GÖRA?
