Duge Juan

Träffade Debsy en kort sväng i torsdags, åkte till hans jobb för att hämta min halsduk och säga hejdå inför sommaren.

Jag hade en baktanke med mitt hejdå. Jag skulle säga att om vi fortsätter träffas i höst så hoppas jag att han inte är i samma situation som han är nu, för då kan ingenting funka.

Och det sa jag. På ett snällt sätt.

Han svarar ungefär "vadå menar du? Det kommer ju alltid vara drama, men det får jag leva med liksom. Det blir lite komplikationer ibland bara."

Där och då kände jag nej.

För visst, att en tillfällig situation kan vara olycklig och konstig. Men att låta den situationen permanentas?

Mitt hejdå blev också lite av ett anti-klimax. Jag sa nånting om att vi inte kommer ses innan jag åker, så hejdå på ett tag. Men han kunde inte manna upp tillräckligt för att ta något slags farväl. Började fumla och mumla om att vi båda ju skulle ut fredag kväll och säkert skulle komma att ses...
Så i fredags morse raderade jag hans nummer. Från telefonboken och från samtalslistan. Och alla sms vi skickat till varandra. Allt för att försäkra mig om att jag inte skulle kunna höra av mig även när det verkar som en bra idé.
Och jag gick inte till Debaser igårkväll, fångade mitt vett och gick hem och sov.

Jag har verkligen roligt med honom, och tycker om många av hans sidor. Men jag har fått mig själv att inse fakta. Jag har förälskat mig i en Duge Juan. Om jag nu är förälskad. Jag har tröttnat lite på hans sätt att vara, hans omogenhet, hans abnormt ohälsosamma och oambitiösa livsstil, och framför allt hans medvetna omedvetenhet.
Det passar bra att jag flyttat norröver precis idag. Nu blir mitt sommarprojekt att förföra minst en sommargäst.

/Limpan