.. i brist på annat?

Mina senaste cykelturer till och från jobbet har varit fyllda av tankar på Debsy. Mannen med den perfekta kroppsbehåringen.
Så har det varit genom åren, varje gång jag varit på ön efter att ha bjudit hit en flirt, eller ens pratat om ön med någon jag tycker om att hångla med.
Det är väl en romantisk plats, om jag nu kan skylla på det.
Jag tänker på soliga klipp-promenader, nakenbad, tystnad och måsskrik.
Antar att jag kan unna mig de tankarna. Samtidigt som det sitter en liten liten tagg av ånger att jag bjudit in Debsy i mitt liv igen.
Han vet inte om något av det här, såklart. Jag vet inte ens om han plockat upp min förändrade sinnesstämning. Hur jag från början såg på honom med någon slags beundran, som gick över i tvekan som gick över i vänskap, medmänsklighet och kanske lite ömkan. Ömkan för att han inte har tillräckligt med självinsikt eller självförtroende att förändra sitt liv.

Jag trodde tills i söndags att han tyckte det var asgött att inte ha fullständiga gymnasiebetyg, jobba på Preem, hänga på Debaser och bli full eller stenad minst fyra dagar i veckan.
Men så kom det där samtalet.. Blicken och ensamheten som speglades i den.
Moderskänslor som svallade över mig.
Så jag bjöd hit honom. Utan några förväntningar. Vet inte om han kommer. Men jag tror inte att det spelar så stor roll. Troligen kommer vi umgås i höst ändå, festa tillsammans och booty calla varandra då och då.

/Limpan