de jobbiga komplimangerna

I dagarna var Långa farbrorn uppe i Götet på besök. Vi hängde en kväll på Andra Långgatan, en dag på ön och en kväll till på Andra Långgatan.
Den kvällen började i Kungsparken, med folköl och häng med gamla vänner till farbrorn från hans Gbg-era. Jag kom dit lite senare än de andra, efter en dag på jobbet. En kille i sällskapet var lite mer förfriskad än de andra, inte aspackad, men lite pladdrig och sentimental. Han hade en oläst Per Hagman-bok i sin tygpåse.
Gång på gång naglade han fast mig med blicken och pratade bara med mig. Ni alla vet väl hur mycket jag avskyr när folk gör det för mycket. Är man en grupp på fem personer är det väl fan inte så jävla svårt att ha ett samtal som alla kan delta i och uppskatta.
Han var trevlig och smårolig, men extremt intensiv och självdistansbefriad.

Efter två tre (rätt så o-subtila) spontanförsök att gå på dejt med mig samma kväll bad han mig att följa med bort en liten bit och prata lite. (efter att ha trugat med farbrorn på en kissepaus för att kolla att vi två inte var ihop, även detta rätt så o-subtilt).
Han förklarade för mig att han fallit pladask direkt när jag kom till parken. Att jag var så jävla vacker och sexig. Jag sa tack och inte så mycket mer.
Då frågade han om jag trodde att det fanns en chans att jag skulle kunna gilla honom.
Någonstans kände jag att man ska ju inte döma ut folk på första intrycket, så jag gav honom mitt nummer.
Vi pratade om vin på Styrsö's klippor någon dag i veckan.
Dagen efter fick jag ett sms.
I teorin kanske det skulle kunna bli fantastiskt. Men min magkänsla säger bara nej nej nej.
Hade han inte varit en vän till en vän hade jag antagligen inte ens brytt mig om att vara artig.
Så nej.
Annars är allt bra med mig, jobbar som en gnu på mitt idylliska lilla café.

Hoppas Malen och Synten får det riktigt riktigt fint i Indien och att vi alla är i Stockholm sista veckan i juli!

/Limpan