Varför ställer killar alltid lägre krav på sig själva?

Den här veckan har det som bekant varit FF i huset på ön. Jag har två syskon, en lillebror och en lillasyster. Bror är 20 och syster är 17. Vi har alla fått samma uppfostran med värderingar om jämställdhet, att alla ska hjälpas åt och ta hänsyn till varandra.
Så varför är det just min bror som väntar ett dygn med att diska efter sig? Hur kan det vara så att han går genom köket gång på gång utan att se den överfulla papperskorgen?
Hur kommer det sig att den dagen då båda systrarna jobbade fick hundarna ingen mat och hälften så mycket promenad de behöver?

Och så funderar jag lite till... varför har min bror aldrig haft ett sommarjobb?
Jag sörjer lite när jag tänker på att han kommer kliva rakt in i en priviligerad akademisk värld, utan att någonsin få känna hur trött i fötterna man kan vara efter ett 10-timmars-pass kroppsarbete. Jag tycker att vårdjobb och caféjobb är kroppsarbeten, även om det inte är män i Blåkläder som utför dem.

Min syster är fly förbannad på min bror. Hennes röst går upp en oktav varje gång hon kommer in på disk och städ-problemen denna veckan. I onsdags ställde hon en odiskad pastakastrull i hans säng av ren frustration. Han hade dessutom föreslagit för henne att vi allihop skulle hjälpas åt att städa dagen innan päronen kommer hem. "STÄDA EFTER HONOM DÅ ELLER?!?" sa hon till mig i efterhand.

Det är ju inte så att han inte kan diska och städa. Eller att vi är nitiska pedanter (hemma hos mig ligger hundhårstussar stora som barnhjärtan i de flesta hörn). Men han reflekterar inte. Han scannar inte av ett rum och ser vad som kan göras. Han gör vad man ber honom och sen känner han sig nöjd.

Min bror är inget undantag, snarare en regel. Och det är så oerhört o-fantastiskt år 2010.