Jag var hemskt lyrisk över att han skulle komma och jag mötte honom romantiskt på flygplatsen. Det hela var lite som i en rosa dröm. Men så gick dagarna och ju fler som gick desto mer irriterad blev jag och mot slutet flängde jag med spydiga kommentarer och halvelaka kontringar.
Inte den här gången alltså, är detta för att han inte var den jag skulle bli kär i eller är det jag som är helt inkapabel att släppa in någon så nära intill mig?
Den andra dagen satt vi på en pub i Cambridge efter en härlig dag och pratade om allt vad man nu kan prata om och av någon anledning hamnade vi där, i det oundvikliga, var är vi, vad gör vi? (Det ska sägas att jag in i det sista försökte undvika ämnet.) Vi pratar kring ämnet en stund och rätt som det är så är vi ihop, det är sagt. Pojkvän-flickvänprylen är igång. PANIK!
Jag får ju självklart panik och kan inte hantera det även om jag i stunden tycker att det låter som en bra idé. Men ju mer jag tänkte på det desto mindre kunde jag se hur det skulle se ut om om ett halvår, om några månader, om någon vecka. Hur det skulle se ut om vi spenderade sommaren tillsammans, hur jag skulle kunna vara exklusiv och inte frestas av andra manskroppar eller hur jag kände att jag aldrig skulle kunna prioritera tid med M före någon vän.
Detta kan inte vara ett tänk som ska slå en när man just deklarerat ett förhållande med en man som man tycker om på riktigt. Se på limpan, det finns inga tvivel, bara lycka!
Nu antar jag att jag låter det här rinna ut i sanden och börjar på ny kula! Det är dock fantastiskt trevligt att jag kommit till insikt att jag, trots min förkärlek till singellivets dekadens är i behov av lite tvåsamhetskärlek.
Honey I'm home (singellivet)!
/
Mali de Beauvoir
Halli hallå.
SvaraRaderaÄr det inte bara relationsnoja då???
Typ man vill ha det man inte kan få fast egentligen vill du ha M.??