på språng - inte längre

Jag står upp och ska precis springa iväg på middag och jag tänker tillbaks på stunder då tid varit något dyrbart och värdefullt, när jag hade upp över öronen att göra. Nu när jag hur mycket tid som helst och känner mig som Rapunsel här uppe i mitt torn inser jag hur mycket jag saknar mitt engagemang och mitt ständiga förhållande till min kalender, nu sitter jag och skriver in näst intill låtsassaker i den, den känner sig ensam och ledsen. Jag tycker liksom på riktigt synd om den.

En period ansåg jag mig inte ens ha tid att träffa en man så jag träffade alla, nu träffa jag en man på distans som jag gillar ganska mycket. Vad hände med passionen och stimulansen, nyfikenheten och drivet?

Var har du tagit vägen Mali??

/Mali de tråk