Äkthet

Pratade med stockholmsmannen till fyra. När jag vaknar vid tolv är det missat samtal och sms från Mansbimbon. (känner mig så himla elak när jag kallar honom så) Vi säger J istället.

"hej Du svarar inte gah. Jag är lattesugen +
jag vet ett fint fik jag vill kolla in! Lust att hänga på?

Jag svarade mitt sedvanliga, "kantyvärrintejagäriskogenmenkanskeenannangångkram"

Han ringer upp och den här gången pratade vi i hela elva minuter (!) vilket är en förbättring med sju minuter sedan förra gången! WOW!

Han berättar för mig om hur Alex fest såg ut genom hans ögon. Hur Nadja, den brutala polskfashionistan från Oslo brutalt tagit över Spotify och spelat sin musik och inte låtit stackars J spela sin indiemusik. Stackars, vita, medelklasspojke som måste stå tillbaka tänker jag. Det är du nog inte van vid.. Han berättar om sina jobbpolare som är födda 92 som var med igår och hans besvikelse över avsaknaden av "coola indiemänniskor" på festen.
Plötsligt slås jag av ett stråk av vemod och kommer på mig själv med att tycka synd om honom. Han är nog väldigt osäker egentligen under den där skrytiga och självgoda indie-fasaden som han försöker måla upp. Han berättar hur han saknar sina vänner och säger att han vill träffa mig. Jag föreslår en fika men han skall jobba på sitt sketna Telia som vanligt. Den där "läkarlönen" kanske inte är värd sitt pris alla gånger tänker jag vidare..

Jag känner plötsligt som när man ser sjuka, handikappade barn från Afrika och inte kan bestämma sig om man bara vill vända bort blicken och zappa vidare, fort,fort,fort eller om man skall ta första bästa plan, sälja allt man har och åka dit och göra det lilla man nu kan! Kanske är jag bara söndagssentimental och har gått rakt in i den fula vargens fälla... Eller kände jag helt enkelt någon form av äkthet? I dess vackraste, fulaste form?


//Auf Wiedersehen