Legitimering av manlig egoism

I min älsklingsstad var det vår. Krokusar i rabatterna, solsken och temperaturer som fick min vinterjacka att kännas fullständigt överflödig!

Jag träffade mannen fredag eftermiddag. När jag klev in i hans bil kändes det som om jag klev in i en tidsmaskin. Whoooom!!

Vi hittade en parkeringsplats (ett litet helvete i centrala London) och gick in på rummet.
Myste och skrattade som vanligt. Allt kändes bra, kläder åkte av - och sen - ett 5-minutersligg! Långt under standarden jag har kommit förvänta mig av honom. Okej, tänkte jag, det var längesen vi sågs, det är inte självklart att kemin ska finnas kvar. Men det blev inte bättre!
Det var som om han helt givit upp sina ambitioner om mina orgasmer!
Han hade det uppenbarligen jättebra, men jag var inte nöjd!
Efter tredje omgången påpekade jag denna brist i en skämtsam ton, vilket följdes av att han suckade (!!!)
Jag fick vad jag ville ha, men det känns aldrig kul att behöva argumentera för sin egen njutning.
Standarden på liggen förbättrades något under helgen, men det kom aldrig i närheten av vad det brukade vara. Kemin var som bortblåst!

Däremot var det roligt att umgås, och jag kände (till skillnad från hur det brukade kännas förr) att han prioriterade mig.
På söndagen åt vi frukost på ett café, och pratade om hur helgen hade varit. Jag frågade om han var rädd att jag skulle bli "attached".
"Nja, egentligen inte, jag känner ju dig... Men lite så kanske ändå" (efter ett år med den här mannen har jag lärt mig att det betyder ja)
Idiot, tänkte jag. Varför ber du mig komma till London och hälsa på dig, och sen vill du vara försiktig? Det är första gången vi ses på ett halvår (kanske sista gången vi ses någonsin), då borde man väl göra det mesta av den tid man har?

Jag var småförbannad, men kände inte att det var värt att ta upp. Min engelska var för rostig för ett avancerat resonemang, och någonstans kunde jag väl förstå hur han tänkte också.

Såhär i efterhand är jag på nåt sätt glad att vi inte hade en fantastisk helg ihop. Jag kommer inte sakna honom, och detta har hjälpt mig att avidealisera minnena av vårat "förhållande".

Sexet är dock fortfarande ett mysterium... Har han tappat intresset för mig, är han kär i någon? Det håller inte, då skulle han väl inte bett mig åka dit.
Min mest intressanta slutsats än så länge är att han inte ansträngde sig för att han var rädd att för många orgasmer skulle få mig att sakna honom för mycket. Legitimering av manlig egoism!

P.S. - oavsett hur det gick till och varför så räknar jag honom som min mr Februari. D.S.