Pamelalalala här. Tackar ödmjukast för era böner och självklart hjälpte det. I dagarna tvenne har jag nu befunnit mig i något slags fantasiland. Jag börjar undra vad det är som händer med min hjärna. Så här är det: Jag blir galen när väntetiden på sms från Tarzan överstiger fem minuter. Jag (som annars tycker det är obekvämt att sova nära den jag just älskat med) borrar gärna in mitt tryne i dennes kropp samtidigt som jag med glädje låter han hålla om mig med sin svettiga just brukade kropp när det vankas sovtimma. På föreläsningarna kan jag inte koncentrera mig på ekonomi, utan sitter i stället och skickar gulliga småsnuskiga sms. Jag får någon slags prestationsångest när jag träffar hans kompisar, en ångest så stark att jag får svettningar och min kropp formas till en puppa och förmår sig inte att fullborda en enda rörelse på vanligt vis. Är jag kär? Ovan med manligt (förhållandevis) stabilt sällskap? Dum i huvudet? Om jag är kär, som jag nog tyvärr är, varför kan jag då inte bara ta emot detta dramatiska tillstånd med tacksamhet? Slut på stora, svåra frågor.
MVH
Pam,
..ber om ursäkt för den fula bilden...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar