Soff-Limpa?

Jag sitter i soffan och hänger med grabbarna. FIFA 10 har lagt av. Katastrof!
Jag hade aldrig kunnat tro att jag någonsin skulle bry mig om ifall ett tevespel fungerar slutade fungera, och min reaktion får mig att fundera.

Är jag en soffpotatis? Blir jag indoktrinerad av att dela lägenhet med slusken Patrik?
Jag menar, vad som helst som inte inkluderar att sova minst 14 timmar per dygn är ju ett aktivt liv jämfört med honom.

Men så vänder jag på resonemanget och tänker - hade jag varit ett par så hade jag (som utomstående person) inte höjt på ögonbrynen.

Jag kanske är tillsammans med mig själv. Jag kanske kan föredra ensamhet (jämför tvåsamhet) och soffa framför klubb och dansgolv en fredagkväll. Så varför inte?

Att vara stressad över att inte ha tillräckligt med vänner leder ofta till färre vänner tror jag.
Ett exempel på detta kan ju vara min relation till kompisen F som jag umgicks med en hel del i höstas. Vi hängde mycket på vardagkvällar, och jag blev ganska bekväm i att ha "en bästis" (vilket jag tror ledde till att jag ansträngde mig mindre för att hitta fler vänner) Efter ett tag (och några tveksamma händelser) insåg jag att jag egentligen inte fick ut någonting av att umgås med henne och vi hörs inte längre. Historien kring det är egentligen ganska komplicerad, men det kan vi avhandla en annan gång. Poängen är väl i alla fall att jag var så nojig över att inte få några nära relationer i min nya hemstad att jag hetsade fram en vänskap som inte borde blivit mer än ytlig.

Sen tror jag också att min soffpotatishet kommer undan för undan minska med vårens intåg.
Åh kom, ljuva parkhäng med folköl, filtar och fotboll!!

/Limpan