Flickrumsmystik

Idag var jag och två väninnor på step-träning 1 på Friskis för första (och troligen enda) gången. Ni vet sån träning där man har en step up bräda och gör en massa steg till typ Lady Gaga-musik.

Det kändes som om alla där inne utom vi hade spenderat merparten av sina barndomar mimandes framför en spegel med hårborste i högsta hugg.
Allt var så koreograferat, och eftersom det "är i slutet på terminen" så gick det extremt snabbt i både genomgången och visningarna av de olika stegen hit och dit.

"finalen" på passet, då vi med mycket möda och stort besvär lärt oss att i alla fall hänga med någorlunda i vändningarna, steppades i rätt rejäl takt, och jag kände hur bitterheten och cynismen steg mig ända upp i halsen.
Avslappningen till de horribla tonerna av den där jävla låten Fireflies med Owl city. Århundradets skämt.
När jag hör den låten spänner jag varje muskel i kroppen och lider av de fruktansvärda, klyschiga formuleringarna samt den vidriga auto-tunade pojkrösten.

Hela passet avslutades med att vi skulle andas djupt, föra armarna över huvudet, forma händerna till ett hjärta och föra ner dem framför ansiktet.

Jag svär att jag såg ett par nalle puh-trosor kika fram.


//Limpan