tillbakablickar

Såhär några dagar efter att jag återigen legat med mr Januari tyckte jag att det var en bra idé att läsa mina gamla blogginlägg om honom och vår lilla vinterromans.
Det var kul läsning - jag måste ha ansträngt mig mer på den tiden för att skriva roligt, ska börja med det igen! Och så var det intressant såklart.
Snacka om social konstruktion! Jag minns den där känslan, precis när det tagit slut. Hur ensam jag kände mig. För det är inte kul att vara singel när man inte har några singelvänner i sin omeddelbara närhet. Eller bara för få vänner i sin omeddelbara geografiska närhet överhuvudtaget.
Jag minns hur jag drog Marcus' barnvagn genom snömodd, blev skrikt åt av arga cyklister (var fan ska jag gå nånstans då, gångbanan är ju inte snöröjd!!!) och hade så lite pengar att "ta en öl", vilket är en förutsättning för att lära känna nya människor i en ny stad/klass, var ett projekt som kastade om en halv månads budget.
Vad jag menar är att singelskapet fick ta smällen för hela ensam och hopplöshetskänslan. Som om myskvällar skulle lösa alla mina problem. Glömde helt bort egenvärdet i självständighet och "the harder the fall..."-logik.

Våren kom, jag fick skatteåterbäring, åkte till London (och blev besviken på ett och annat, bland annat storlek) (en storlek jag inte blev besviken på var den jag upplevde i torsdags - ett kroppsproportionerligt underverk!), kom hem från London, började läsa psykologi, vänner i Malmö gjorde slut på sina förhållanden med killar utanför högskolan - och vips! var jag inne i de socialt mest intensiva månaderna på länge!
Trenättershelger, nya människor, hångel, dans, paniktentaplugg och framförallt vänskaper som växte fram med racerfart.
Under hela den här perioden återupptäckte jag med nöje singellivets många fördelar, och hade helt otroligt kul för det mesta.

Mitt i alltihop dök Debsy upp. Som en stormvind. De där första veckorna visste jag knappt var jag skulle ta vägen. Enda gången det uppstod tystnad mellan oss var när vi hånglade.
Men Debsys väldigt väldigt fina sidor visade sig vägas upp (vägas ner?) av avgrundsstora dåliga sidor. När jag tänker på honom nu ser jag en (inte alls särskilt snygg) osäker, ostrukturerad, konflikträdd, sunkig, talanglös och ganska tråkig kille. I egoistiska/sadistiska stunder tänker jag att han hela tiden visste att jag var för bra för honom.

Nu håller det här inlägget på att skena iväg till en.... hel årskrönika. Vilket vi alla borde skriva i december! Sammanfatta våra år i män? Hur många blev det, vilka, vad representerade dessa män under 2010?
Jag vet i alla fall att om jag ska hinna uppfylla mitt nyårslöfte i år så får jag antingen åka på skidsemester eller börja ta betalt för sex.

/Limpan