I lördags kväll efter min första heldag på nya jobbet som personlig assistent i södraste Skåne (helt slut efter 7 timmars intensivt lyssnande, lärande och leende) kilade jag ner till kiosken på hörnet för tobak och socker i sällskap med min kombo, som skulle på ett mycket mer spännande lördagsärende: tredje dejt med en Malmökille.
Längst ner i trapphuset stod en stor, ganska ful, grå TV med en fasttejpad lapp: Någon som vill ha en fullt fungerande TV?

Kombon och jag diskuterade lite fram och tillbaka, och kom fram till att vi har ju redan en TV, och vill ju faktiskt inte ha en större. Jag, som gick hem efter mitt tragiska lördagskvällsbesök på kiosken, berättade för alla de andra hemma om TV'n i trappen.

Trodde jag.
För ungefär en timme senare, när kombon E med kompissällskap ramlar ut ur lägenheten på väg mot korridorsfest i Lund, ringer dejtarkombons mobil, och hon får bryta sin romantiska middagsdejt för att släpa upp den gråa stora klumpen för trapporna, och in i vardagsrummet.

... jag har alltid varit emot stora fula teveapparater, men måste ändå säga att det känns lite lyxigt med en dumburk som inte skårrar så fort man höjer volymen lite lite över samtalsnivå.

/Limpan