Efter dusch, frukost, tv-häng och bussresa mot jobb har känslan fortfarande inte gått över.
Så jag slänger iväg ett snusk-sms. Fastän jag vet att jag kommer ångra det.
Han svarar, vi skickar några fram och tillbaka, vilket såklart resulterar i att mina tankar går till honom varje stilla stund, vilket är ganska många under ett pass på mitt jobb.
På bussen hem tänker jag fortfarande på det, och blir förbannad på mig själv.
För visst är det gött att gå och dagdrömma. Men det ska vara mitt val. På samma sätt som det ska vara mitt val när jag vill höra av mig, när jag vill ses, vad det ska betyda för mig.
Det där med att göra aktiva val baserade på vad som är bäst för mig är något jag är rätt kass på, och vet att jag borde jobba mer med.
Till och med när jag och Debsy pratade om hur våran relation ska vara kunde jag inte hålla mig från att lämna möjligheter öppna för honom, och sätta mig själv i en situation där jag är den som väntar på hans initiativ.
"Jag kommer nog inte hålla på och ringa dig och sådär, men om du behöver får du ju såklart ringa när du vill."
Varför?!? Aargh!!!
Trött blir jag.
Men vad ska man göra, mer än att försöka tänka lite mer, och kanske lär man sig något inför nästa relation.
/Limpan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar