Första kyssen minns jag som att det var ett skämt från början, men tjejkompisen som satt vid samma bord fast mittemot menar på att det var uppenbart att det var på gång.
Vi ramlade ut från Debaser och in i något som verkar vara ... alldeles underbart!
Nu, 9 dagar senare ligger jag i hans hängmatta, han har gått till jobbet och jag ska snart till skolan. Min tandborste står i hans badrumsskåp och allt känns bara helt naturligt.
Han är killen som lagar fantastiska, vegetariska middagar, kommer och möter mig vid bussen, förstår allt jag säger och lite till, som ler varje gång han ser mig och som fått mig att le hela tiden i över en vecka.
Några gånger har jag blivit orolig. Tänk om vi inte har kul ikväll, om vi upptäcker att detta bara varit något slags impulsrus och att vardagen kommer ikapp oss.. men så fort jag ser honom så vet jag att jag inte har någonting att oroa mig för.
Jag tror att det här är min första kärleksupplevelse. Och jag väntade mig den inte såhär. Inte nu, inte med honom, och framför allt inte att det kunde kännas så självklart, fint, enkelt och naturligt.
... fortsättning följer
/Limpan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar