Rapporterar återigen från Malmö högskolas bibliotek. Mitt huvud känns som ett slitet gummiband, då vi pratat Kognitiv Beteende Terapi sedan kl 8 i morse...

Kaoset i köket styrdes upp relativt smärtfritt igår, och efter några snälla ord från kombon Jonatan (bristvara generellt, men fantastiska i behövande situationer) mådde jag riktigt bra igen.
Lyckades också hålla fingrarna borta från att smsa mr Januari hela dagen igår. Idag har jag skickat sms om tid och villkor för middagen ikväll, men inte fått svar på... tre timmar. Mekanismerna går igång igen.. tänk om han tröttnat på mig redan, tänk om han ser den här kvällen som en hög förhållande-tröskel han inte vill kliva över, tänk om han är en psykopatisk player som bara ville ha ett känslosamt yttrande från mig och sen seglar vidare på singellivets hav...

Inga signaler jag tolkat tyder på att det skulle vara så, men man vet ju aldrig?

Inför kvällen känner jag helt enkelt: Det kan gå hur bra eller dåligt som helst.

Antingen går det åt skogen:

- Barnvaktsföräldrarna är sena hem, fast jag bett dem att komma tidigt, vilket leder till att jag blir sen hem och inte hinner varken duscha (katastrof eftersom jag glömde ta deo i morse) eller laga avocadosallad (katastrof eftersom jag aldrig gjort den innan och behöver lite tid)

- Jonatan har skitit i att dammsuga och moppa trots att han lovat. Katastrof eftersom vi har en vecka gamla rödvinsfläckar på hallgolvet.

- Elias bestämmer sig för att skita i middagen och skita i mig.

- Maten smakar bajs och jag slutar som en evig ungmö i djup tragik.

Eller så går det superbra:

- Barnvaktsföräldrarna är hemma tidigt och ger mig en bussbiljett.

- Jag hinner duscha, raka benen, välja kläder, sminka mig, och laga en fantastisk avocadosallad.

- Jonatan har städat, och dukat, och köpt gott vin som han dessutom luftat lagom till att jag kommer hem.

- Elias är där och alla har jättekul.

- Jag får ligga ikväll.

fortsättning följer...

/Limpan