Kärlek vid första tonen.

Limpan, det är intressant att du tar upp den känslomässiga kopplingen mellan minne och musik, jag satt nämligen och tänkte på detta igår kväll. Vi har ju all upplevt den berusande känslan när en låt slås på och alla nerver i ens kropp reagerar på studs innan man hinner reflektera över vara sig låten eller reaktionens grund.

Jag kan däremot inte minnas upplevelsen när den kopplingen gjorts, jag har alltid tänkt att det är en låt som man lyssnar mycket på under en period då man upplever samma sorts känslor riktat mot en person eller något som omfamnar ens tillvaro, vilket jag fortfarande tror kan vara fallet men så hände något oväntat.

Igår kväll satt jag och skrev uppsats samtidigt som jag släntriant sms:ade med M, jag lyssnade på Whiskeytown i bakgrunden. Det hände något då, jag fick ett jättefint sms, ett som kändes ärligt, enkelt med fantastiskt vackert och den där rysningen, spred sig i kroppen och allt kändes plötsligt självklart och det enda jag ville göra vara att åka hem och krama om M, det var som att låten förlöste den känslan och klargjorde det enkla - jag är kär i M.

Whiskeytown - Jacksonville Skyline

Jag är bara för rädd att ge mig in i något som jag tror ska göra mig till ett monster, sen L har jag trott att min hängivelse till det kärleksfulla bara ska ta fram det fula och irrationella i mig och förstöra allt jag har i min tillvaro, jag har trivts så bra med att bara vara jag. Men jag tror inte att jag är rädd längre, det är helt andra omständigheter nu och massor av insikter senare, mycket starkare än då.

Sen igår har jag lyssnat på den på repeat, jag hade tidigare bara lyssnat på den några gånger utan att fästa mig särskilt mycket, men nu har den skapat ett beroende. En kär Jacksonville Skyline-narkoman, kan det bli bättre!?

Förresten, Ryan Adams spelar på Cirkus den 10:e juni, boka och kom!!!

/Mali de Beauvoir